Etikettarkiv: Prinsen

Sagan om hur Prinsen fick sitt namn

Standard

I tidernas begynnelse när den glada stadsbon (alltså jag) stämde träff via bekantingar med prinsen (blind-dejt med David arrangerad av gemensamma bekanta) så hände det sig som så att stadsbon befann sig hemma hos sin gamla mormor på fika. Detta rörde sig vid den tidpunkten när det svenska kungliga bröllopet var nära förestående. [återknytningen till detta förklarar sig längre fram]. Mormor var ledsen och upprörd över att barnbarnet jobbade på så konstiga tider på dygnet å förmanade den orädda dotterdottern med orden ”Våldtäktsmän! Knivmördare! Och oförskämda människor är de enda som rör på sig på såna okristliga tider! Det är ofint och farligt!” Suckade sedan som om hjärtat brustit, vred sina händer förtvivlat och sade ”om ändå morfar levat ännu så jag inte behöver vara så ensam med min oro!” Barnbarnet förstår sin mormors oro, samtidigt som hon inser att denna inte kan förstå att man inte kan välja sina arbetstider i dessa dagar, man arbetar när chefen bestämmer eller så är man utan jobb. För att lätta på stämningen berättar dotterdottern om sin förestående blind-dejt med David från Purmo som hon har

Larsmo? Skoda? Daniel??

inbokat till helgen och är hemskt spänd inför! Mormor visar sig vara mer än nyfiken och förhör sig genast om vad han är för en typ (vilket jag ju inte vet som inte träffat han ännu) vad han kör med för bil (en röd med fyra hjul visste jag ju åtminstone?) och hurudana hans föräldrar är (det hade jag ju absolut inte den blekaste aning om!?). Mormor suger i sig informationen som en svamp och barnbarnet förstår plötsligt att detta med blind-dejten inte längre är något som endast de inblandade vet om.. men ser också att detta blir språngbrädan som får henne att faktiskt våga gå på dejten! Kan ju inte fega ur om det leder till att mormor skrattar åt mig heller.

Barnbarnet fick en tid senare(nästa dag) ett samtal av sin mor som berättar att mormor ringt å skvallrat att den kloka dottern sällskapar med en ung man som heter Daniel, kommer från Larsmo och kör med en gammal Skoda… Undrar vad det var som gick fel där i ett så tidigt skede av djungeltelegrafen? Dottern ringde mormor och frågade varför hon far fram med osanningar? Varifrån hade hon fått Daniel? Han heter ju DAVID!? Och de andra punkterna var ju heller inte sanningsenliga! Mormodern förklarar sin förvirring med nervositeten inför det nära förestående bröllopet mellan Sveriges kronprinsessa Victoria och dennes fästman Daniel. Ännu ett helt år framåt får ingen det att fastna i mormoderns minne att barnbarnets kavaljer heter David utan hon fortsätter envist kalla honom Daniel tills barnbarnet en dag tar tag i situationen och ber mormodern att ta i beaktande även Davids känslor i den här frågan. Kanske han tar illa upp över att bli kallad vid fel namn?! Mormor förklarar sig med att hon så gärna vill att denne Daniel/ David ska vara Dröm-Prinsen i dotterdotterns liv och därför envist klamrar sig fast vid åtminstone den för henne gripbara delen av att själv utnämna honom till en sådan.

Vad kan man i detta skede göra annat än att bli rörd halvt till tårar å med en kärleksfylld suck tacka mormor för pojkvännens nya smeknamn som kommer att följa honom i tidernas evighet. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar intill tidens slut.

Annonser

hemligt kär?!

Standard

Ett litet snett leende. Ögonkontakt bara som hastigast. Undflyende rörelser men ändå svårt att slita sig. Pratar med korta stavelser å får inte fram samma som man tänkte. Rodnar lätt redan innan något ens har hänt… antingen har du hemlisar eller så är du KÄR!

psst.. en hemlis!

hjälp nu blev jag blyg!

öööh... ja tyckä åm de! hehe *rodnar*

flytt pirr!

Standard

Börjar definitivt känna mig pirrig inför flytten! Packar lite härifrån å lite därifrån. En bok ur hyllan alla blomvaserna å två halsband i den lådan. Tre brickor, några ljushållare fem doftljus å fin fina virkade hjärtan i den lådan å den fina ängeln min kära syster pysslat ihop till mig. Allting lite huller om buller enligt principen att ingen låda bör vara så tung att jag inte klarar av att lyfta den själv. + att det är ju mycket roligare å liksom mer spännande när man inte riktigt vet vad som finns i vilken låda?! Men i å för sig gör det ju också att om jag letar efter en specifik sak så får jag väl packa upp alla lådor innan jag hittar just det jag letar efter. Men då kan det ju också hända att jag hittar något annat som är mer spännande så där för tillfället så att jag glömmer bort vad det var som jag letade efter från början? Vore ju inte konstigt det heller.

Åtminstone märks det nu att jag har flyttat ett antal gånger tidigare. Packningen går smidigare å det är lättare att följa nån sorts plan när det gäller i vilken ordning allting försvinner ur skåp och hyllor. Samtidigt som jag inte har lådor utspridda över hela lägenheten, utan de som är fullpackade så står färdigt vid ytterdörren och alla tomma lådor befinner sig i sovrummet. Frågade Prinsen här om dagen om det alls märks att jag packat bort halva lägenheten och han sa ”joo. he siir kuuslit ut jär!” Vilket i och för sig nog stämmer men jag hade inte tänkt på det den vägen..

Finaste Prinsen min! Snart snart har vi mer tid tillsammans.

Kram-kalas!

Standard

Redan vid denna tidiga timme har jag kramat älsklingen min så många gånger så jag e varm å kär å flyter omkring i ett magiskt lyckorus! Glad och lugn och fylld med tillförsikt. För att han försöker lyssna och förstå mig. För att han känner med mig. För att han inte från säger sig sin del av ansvaret. För att han hjälpte mig med disken igår helt frivilligt å duschade extra noga (haha vilken karl metod va?) innan vi gick och lade oss när jag hade bytt lakan. För att vi kan skoja med varann och skratta tillsammans ett stort å härligt skratt som startar redan i tårna å man känner när det porlar genom kroppen å kittlar dig inombords på vägen upp och ut å man bara vet att det finns inte en chans i världen att hålla det inne! Underbara känsla! Skratt är nog den bästa medicinen! Underbara finaste älsklingsbiten min.

borta

Standard

Sen vi började med husbygget har jag kämpat febrilt med att hålla ihop mig och sambon. Försökt hitta tid som ägnas bara åt oss två. Tid när vi inte pysslar med annat utan ser å lyssnar å rör vid varann. Med känsliga fingrar över varandras själar, fjäderlätta rörelser vid den andres hjärta, små små andetag i den andres öra å bara närhet rent kroppsligt å varma kramar som gör att man orkar. Har försökt ställa om mina tider med jobb å fritidssysslor å kompisar å släkt å allt jag skött om på hemmafronten så att jag skulle ha maximalt med tid att vara bara med Prinsen. Och han har motarbetat nästan alla mina idéer och de flesta påhitt jag kommit släpande med. För att vi hinner inte, han orkar inte, vill inte, vi har inte råd und so weiter… Med att bygga upp en grund som vi sen ska bygga hela vår framtid på?! nähä där fick man känna sig viktig.

Jag ville ju bara bygga vidare de band som håller oss ihop. Göra dem starkare och fläta ihop nya som gör att vi två, han och jag är starka tillsammans. Så säkra å trygga att vi klarar vad som helst. Att vi hela tiden i alla lägen känner att vi är ett. Att det inte finns nåt annat som är viktigare än oss. Och varje gång jag sett honom eller tänkt på honom eller talat med honom i telefon så har jag känt att han är min andra hälft. Utan han är jag halv. Blitt helt varm inombords och känt mig lugn och tryggt förvissad om att vad som än händer så har vi varann.

I onsdags 09:47 försvann den känslan. Puff. Borta. Jag vet att vi hör ihop och jag älskar han så jag tror jag går av men jag kan inte orkar inte streta med att få ihop tid till oss. Få oss att må bra när han inte anser det vara lika viktigt. Inse att det vore så viktigt för mig med lite, lite tid kanske en extra kram eller att han faktiskt menar det när han säger till mig att jag inte behöver oroa mig så mycket för att han finns där för mig och hjälper mig när jag har det svårt. Hur kan jag tro det då när han lämnar mig ensam att klara upp allt själv? När jag läser böcker om hur man vårdar sitt förhållande och försöker på alla sätt få honom att förstå att lösningen till ett gott förhållande inte är att flytta till huset och vänta ut allt. Utan att jobba på det lite hela tiden. Inte behöver det vara rosor på måndag å choklad på onsdag å restaurang besök å biografen å hela köret. En promenad? Tid till att samtala om saker som man eventuellt funderar på eller bara vad man varit med om? Eller att bara sitta tysta i stearinljusets sken å trivas i varandras sällskap? Men näärå jag ska inte stressa och komma dragande med mina ”omöjliga  krav”.

På ett sätt e de ju lättare nu när jag inte stressar livet ur mig för att hinna träffa han. Eftersom de ju är lite onödigt för då får jag ändå bara sitta å vänta på att han kommer från bygget som ÄR VIKTIGT men inte viktigare än VI. Å väntan gör mig nervös och olycklig vanligtvis men inte längre. Trots allt vet jag att det till en del beror på att jag tagit ett till steg i fel riktning i min depression som han försöker intala mig att jag inte lider av. Den som gör att man isolerar sig och trivs bäst i sitt eget sällskap. Där man inte behöver låtsas och (för det mesta) inte ställer så höga krav på något över huvudtaget. Så medan vi nu då väntar på att få flytta till paradis-huset-som-får-alla-problem-att-försvinna så hinner jag i lugn och ro göra bra resultat på jobbet, packa ner allt hemma, umgås med mig själv å läsa böcker så länge jag minns att inte packa ner alla vill säga.. Vore jag inte så trött å på nåt jobbigt Maria-olikt sätt rätt likgiltig så skulle jag väl stressa iväg i duschen nu så att jag är ren å fräsch tills älsklingen min kommer hem 🙂 men jag tror att jag går i lugn och ro å duschar tills jag blivit russinifierad! Det är lycka det med.

Tillsammans

Älskade prinsen min. Mitt allt.

Glad!

Standard

Igår var vi på kalas jag å Prinsen. Tillsammans! På samma gång! Jag menar vi båda två! Tjuhuu! Det var jätteroligt! Ņ att lite få klä sig i finare kläder, släng på sig lite mascara ha me sig handväska med minst 3 läppglans i! Haha! Så klart överdrev jag ju gladeligen med STORA STEG å klädde mig helt i rosa å tog mina finaste prinsess-skor *fniss* Ņ fluffa håret helt vansinnigt så att ingen skulle se mina fina hjärnskakningsbulor [som antagligen bara jag ser ändå men hur som helst] Ņså hade jag mitt blin bling armbandsur på mig å måste hela tiden kolla va klockan e trots att vi inte hade tider att passa men det fick mig att känna mig lite så där löjligt små viktig.. (?)


Fast kanske det roligaste e ju att jag å David fortfarande driver med ett skämt han startade när han och jag just hade träffats å han brukade berättta skräck-historier för mig om sin syster J. Hon som sagt uttryckligen att han inte ska skaffa sig ”en bruud från staan en så di rosa fjanttoan ein”. Haha så va de ju precis va han gjorde (eller ja halva jag e ju lite så där wanna-be-barbie resten e väl mer som nåt från landet med stövlar på å skit under naglarna) Men det gör mig så glad när vi kommer så bra överens hon och jag å när hon ändå tycker att jag e så fjanttig å jag just därför överdriver ännu mer när hon e me. De e härligt när jag kommer så bra överens med Prinsens familj! De är som liksom bara så otroligt ärliga, hjälpsamma å med fötterna på jorden människor?! Tänk att det finns såna människor! Ņ så många sen i samma familj! Lyckans mig som inte behöver vara rädd för svärmor. Eller rädd för att säga fel saker å bli utfryst… För hur skulle jag kunna hålla tyst som alltid pratar typ hela tiden om vad som helst med vem som helst å ibland till och med på vilket språk som helst!


Så idag har jag varit glad och löjligt tacksam mest hela dagen! Ŗver allt möjligt!

  • Prinsen å vår gemensamma fina STORA FAMILJ (ingen nämd å ingen glömd)
  • över huset som vi snart får flytta till!
  • å alla vänner som orkar med mig å allt vad det innebär
  • över att pappa inte idiotförklarar mig när jag ringer med frågor som jag vet att han har svaren på
  • över att mamma har tid å förståelse för en själ som inte smiter undan ansvar utan bara behöver en stödande hand för att inte gå under
  • över mitt jobb, att jag har ett å att det inte äter upp mig, utan kramar om mig och vare sig jag gråter eller skrattar så tycker det om mig
  • över broiler till lunch denna snöiga söndag
  • över sandkaka (med konjak) till kaffet vid bygget [allt e gott med damm på]
  • över att mitt huvve inte värker jättemycket idag å att hyllan jag krockade med inte ramlade ner

Halleluja! Nu ska jag diska å hoppas att mitt goda humör håller i sig tills älsklingsbiten kommer hem så ska jag skratta lite med honom å förklara att idag har det varit en förvånansvärt bra dag så det finns hopp för trötta själar!


Ta hand om er nu allihopa! *skuttar glatt trallande iväg*

mini-diktatorn

Standard

kom på ett rätt taskigt knep mot mig själv som egentligen är hemskt elakt men det fungerar åtminstone. På dagarna får jag inte gjort nåt här hemma utan bara sitter å stirrar rakt fram helt apatisk å tittar på klockan ibland som sakta men säkert närmar sig det där stället som betyder att jag måste riva mig i håret å ta på mig mitt fina välmående å framförallt välfungerande skal å åka iväg till jobbet.. Men jag får liksom inte ändan ur vagnen på hemmafronten med allt som borde typ gå av egen maskin? som att diska undan å dammsuga lite å vattna blommorna innan de dör å tvätta kläder å kanske till och med bädda sängen? Hålla reda på kontorsärenden å ordna viktiga papper i nån logisk ordning, betala räkningar i tid å handla hem mat å föra ut skräpet å inget av det är ju svårt direkt men ändå får jag det inte gjort. Förrän nu.


För nu har jag börjat med utpressning mot mig själv. Det är illa. men det biter bra trots att jag gråter när jag gör sysslorna. Jag säger bara till mitt trötta sega huvve å söndriga trassliga inre ”om du inte diskar nu så kommer david att lämna dig” ”varför skulle han ha lust att bo med nån som inte ens får ut soporna när de svämmar över?” ”hur kan man bygga hus med nån som inte orkar knäppa på två knappar å hälla i lite medel för att få igång tvättmaskinen??” Ņ jag hör hur jag låter som en diktator å avskyr mig själv å med tårar som svämmar över å en svidande känsla i strupen å en drip-droppande näsa stryker jag längs väggarna här hemma i lägenheten, men så länge det är enda sättet för mig att få nåt gjort så liksom so be it. Pliktkänslan sitter djupt å jag lyder (nästan) alltid direkta order å har hemskt svårt att säga nej så jag är ju mitt eget perfekta offer. haha.. hemskt roligt e de inte alls.. men smygeffektivt..

Sen får jag konstiga ryck av nåt överpositivt väsen som river i mig å får mig att skratta högt å dansa omkring å le tokigt åt allt på ett maniskt sätt! E det då mitt normala glada jag som vill ta över? eller är det manin som håller mig igång trots sömnbristen? Ingen som vet, men jag njuter av skratten å tar allt jag får för jag vet att snart e mörkret tillbaka å sväljer mig hel och hållen..