Etikettarkiv: kärlek

Flaggstång på ålderns höst

Standard

IMAG0822 IMAG0842

Så gammal har jag blivit att till 30-årsdagen önskade jag mig en slant för att inhandla en flaggstång hit hem till oss. Den är införskaffad och installerad. En finlandssvensk vimpel införskaffades också, den finska flaggan fanns sedan tidigare. Varje dag när jag kommer hem känner jag mig stolt och glad över flaggstången. Kalas människa som jag är så planerar jag att förutom de obligatoriska flaggdagarna även fira jubilarer och allehanda högtider med flaggsmatter på vår blåsiga tomt 🙂 Sehr schön!

Det har alltid varit en dröm för mig med ett eget stabilt och tryggt hem på landet och egen postlåda och egen flaggstång. Så nu kan jag säga till den yngre versionen av mig: -CHECK- och från hjärtat tycka att det gjorde vi bra. Jag och David ❤

Annonser

Årvas visit

Standard

Igår deltog jag i ett städparty i Oravais hos en mycket kär vän till mig ❤ Det var intressant även efter flera år i branschen och trots att produkterna var bekanta, men huset var nytt och barnen så rara 🙂 Tankade sociala kontot rejält på kort tid! När jag åkte därifrån körde jag via gravgården och såg att faffas gravsten kommit och installerats (vet inte om det är det ordet man använder men i brist på bättre uttryck så) :

IMAG0808

den var ju helt enkelt så mitt i prick ❤ Fåglarna och axet, formen rum för ljus och med en känsla av fridfullhet. Känner mig öm i hjärtat. Sen körde jag via fammos och min vana trogen sprinta in och småskrek ”överraskning!!” och fammo tappade hakan (nåmen förstås, lite oväntat är det väl ändå med en purmobo i köket klockan åtta på kvällen hehe!) Så vi pratade lite och hon trugade på mig lite äpplen och jag kramade henne så hon klarar sig tills vi ses i helgen på systerdottern Almas 5-års kalas! Härligaste familjen ❤

mitt(vårt) tal(brev) till(om/för/åt) Faffa <3

Standard

På minnesstunden i samband med faffas begravning onsdagen den 28 maj [på systerdotterns Almas namnsdag) höll jag ett tal på ordet fritt. Det var och är det svåraste, finaste och mest självklara jag någonsin gjort. Ärligt och uppriktigt faktiskt. Sorgen (och saknaden) efter farfars bortgång har gett mitt liv lite mörkare kanter och ett annat perspektiv på tillvaron. Den har också gett mig ett nytt djup, en stabilare grund, en större omtanke och en tacksamhet som osvikligt kommer att följa mig genom livet. Jag har vuxit och fått en ny roll i familjen. Eller kanske den gamla men mer självklar, trygg och varm.

Analysera som Ni finner bäst, eller känn Er fram, detta är ur djupet av mitt hjärta, en allas vår uttalade röst, som tröst, fylld av saknad, färgad av tacksamhet och till brädden och över, fylld av innerlig kärlek:

Tack och sov gott Faffa

Vår stora saknad efter vår livskamrat, pappa, farfar, morfarsfar, farfarsfar och goda vän Runar saknar gränser i detta nu. Sorgen känns stundvis nattsvart, svår och ångestfylld för att igen som i vågor glida undan och låta de ljusa, skrattfyllda, lyckliga stunderna skina igenom. Att sorgen är så stor och stundvis bedövande beror på att Runar var oss så oändligt kär. Jag ser vår sorg efter farfar Runar som en stor, grå varm kram. En sådan där riktig faffa kram så att luften går ur en, det knakar i revbenen och fötterna lyfter från marken! Jag känner mig innesluten i en stor värme och kärlek och trots att saknaden är stor är tacksamheten större.

Vi saknar dig farfar för allt du var och allt du gjorde. Hur du lät oss delta i livets alla skeden och hur du fick oss att känna oss och hur du gladde dig åt de små sakerna i livet. Aldrig hade du så bråttom i arbetslivet eller jordbruket att du inte hann växla några ord med såväl goda bekanta, släktingar och för dig nya bekantskaper. Du var en godhjärtad man som var lätt att tycka om och du ställde aldrig till med något större väsen över din person. Genom min och mina syskons uppväxt har du och farmor varit en fast punkt och en trygghet i en något turbulent värld. Att få komma hem till faffa och fammos var och är som att komma hem! Där är man alltid välkommen och det finns tid för en pratstund, en fikapaus, en matbit, en trevlig hjärtevärmande samvaro eller att få sitta still och bara vara.

Sedan vi fick beskedet om din sjukdom för ungefär två år sedan har vi alla i familjen och även i bekantskapskretsen ställt upp och hjälpt till på alla tänkbara vis. Vi har besökt er, sprungit ärenden, hjälpt till med vardags sysslorna, funnits där att prata med, varit ett stöd vid sidan av alla sjukhusbesök och nu i omvänd ordning varit dem som bringar ordning i världen. Vi har firat högtider och kalas på sådana sätt att vi alla kunnat vara närvarande i mån av möjlighet och under de, tack och lov, korta perioder som du tillbringade på sjukhuset tog vi istället med kalaset till dig.

Under mitt sista besök när du ännu var hemma talade vi om saker vi är tacksamma för. Jag tackade för att jag har fått och får ha så fina människor i mitt liv som dig och farmor. Du tackade för att vi ungdomar, släkten och bekanta tar sig tid att komma och titta till er gamlingar, var och en efter egen förmåga. Den som har tid stannar lite längre och att den som har bråttom ändå tar sig tid att dyka in en kort stund och säga hej. Du gladde dig också åt att ha möjligheten att ringa oss barn och barnbarn och ha lite koll på vad som händer i våra liv när vi inte är hos er. ”Hejm elo bort?” var det första vi fick höra när vi lyfte luren och vi pratade om lite vardagligheter och fortsatte sedan med det vi höll på med på respektive håll. Innan du skulle in på provtagningar till sjukhuset ringde vi varandra och jag önskade en gång att jag haft möjlighet att komma med och hålla handen och du svarade att det skulle du också ha önskat men att ”he vart så de nu”. Det kännetecknade ditt sätt att vara, du grämde dig inte över saker eller var bitter över något, utan tog dagen som den kom och uppskattade alla ljusglimtar.

Stoiskt bar du din sjukdom och smärtorna som kom med den. Vi hörde dig aldrig klaga i någon större mån utan du var glad och tacksam in till slutet. Vi kommer aldrig att glömma dig faffa utan bär dig med oss genom livet som ett stort, varmt och älskat minne!

Du var och är oss så innerligt älskad farfar Runar.

Sov gott!

PS. Vi tar hand om farmor nu, med all vår kärlek.

Suur Kiitos!

Standard

För all omtanke, all kärlek, alla era kramar och tårar, era varma tankar och ert deltagande i vår sorg och saknad. Det värmer helt oerhört ❤

IMAG0696 IMAG0697 IMAG0698 IMAG0699 IMAG0700

Varje dag har jag ljuset tänt för allt som varit, allt som är och allt som komma skall.
Är alltjämt innerligt tacksam, kärleksfull och ödmjuk.

Vila i frid och ro, Gonatt faffa ❤

Idag är jag inte lika hopp(-)lös :)

Standard

Ibland undrar jag om det inte vore lättare för mig och min närmaste krets om jag också fick tilldelat mig en egen bokstavskombination eller nån sorts diagnos.. Typ manodepressiv light version? Måste det vara så tvära kast i alla mina känslor? Liksom hela tiden av och på?

För tillfället saknar jag farmor. Vi är tvillingsjälar hon och jag. Vi är alldeles för lika varandra egentligen. Men jag tror att jag har ett sånt där faffa lugn i mig som hon kanske till viss del saknar? Men hon har något annat. En ödmjukhet som ger henne mjuka kanter och hennes osjälviskhet vet inga gränser när det gäller människor hon tycker om. Däremot kan hon ju också vara så nattsvart och hur ska jag uttrycka mig ? jääräpäinen? Som jag då? Hoppas att min princip fasthet inte antar samma proportioner och att jag i fortsättningen också kan se situationer utifrån andras perspektiv också. Tänka med hjärtat igen?! Men inte bara och inte hela tiden (you wish)

Och att hålla i minnet att bara för att man inte har samma åsikt som en annan person betyder det inte att den andra har fel. Lika också att trots att man tycker att man själv inte orsakat jobbiga situationer är det många gånger faktiskt värt det att böja sitt huvud och erkänna ”sitt misstag” och kunna gå vidare om inte tillsammans så åtminstone ungefärligt åt samma håll. För om man går omkring och påminner sig själv och andra om gamla oförrätter länge så hålls negativa känslor och bitterhet kvar. Muchos onödigt och energikrävande och frustrerande om inte för den omedvetna förmedlaren så för omgivningen. Tänker här mycket på min mormor som ringer med jämna mellanrum till mig och kläcker ur sig precis vad som helst och det tar henne ungefär tre minuter att få mig så ledsen eller irriterad eller sorgsen att jag gråter 😦 Inte roligt alls. Men åtminstone har jag slutat ha dåligt samvete för att  jag inte besöker henne eftersom hon så tydligt anser att jag är den felande länken (hehe) undrar om det inte är för att jag fortsätter hålla mina värderingar och för det mesta orkar vara artig och tillmötesgående utan att krusa henne eller för att jag så tydligt föredrar alla andra familjemedlemmars sällskap framför hennes?! För tillfället är hon den enda som enträget försöker förändra på allt jag är och gör, resten av världen låter mig vara som jag är ungefär. Laidasta laitaan. huhhu ändå.

Idag har jag insett en ny aspekt av de förändrade förhållandena i familjen. Ser ni det jag ser?

IMAG0694 IMAG0695

Farfar vår som packat ihop sitt livsverk och beger sig iväg på sin resa. Mot nya äventyr! Utan ånger, bekymmer eller rädsla 🙂
Lycka till på färden önskar vi här hemma och vi ses när vi möts igen ❤

IMAG0702 IMAG0704

Och här är farmor som packar och fixar, ställer och ordnar. Och saknar ❤

Jag skrev ett kort till henne (och gav henne en liten ängel) att jag finns här för henne när hon behöver mig. Oavsett i vilket ärende eller vilken tidpunkt på dygnet. Så när hon äntligen öppnar dörren till sorgen så att jag kan komma in och vi kan mötas i vår saknad, så är vi inte längre två halvor utan hon och jag är ett helt 🙂 Det är farmor och jag nu ❤ ❤ Sen när hon lyssnar igen med hjärtat och öronen ska jag påminna henne om det som farfar sa den där sista fredagen när han var hemma och jag var hos dem. Vi pratade mycket då när han inte sov, älsklingen, men han sa till fammo då ”Maria e mytji starkkari enn du tråor, hon e starkkari enn te no.” Så lilla farmor det är din tur nu att lita på mig, våga luta mot mig, jag bär dig till världens ände och längre. Kärlek.

jag kan inte för mitt liv

Standard

förstå hur jag ska klara mig igenom det här. Jag vet att det första året är värst, man ska igenom alla högtider och bemärkelsedagar etc. Men saknaden är så stor att jag går sönder inombords. Samtidigt känner jag också att den fulla vidden av vår förlust ännu inte helt landat hos mig. Jag lever inte i förnekelse. Jag vet att faffa somnat in och att han ej lider mer. Jag är inte bitter eller ältar det hela. Jag insåg redan för två år sedan hur förgängligt allting är och har försökt att vara närvarande för såväl honom som för farmor. Jag har glatt mig och gläder mig fortsättningsvis över alla våra gemensamma stunder. Att bara kunna vara tillsammans ❤

Idag hämtade vi hem farfar vår från Vasa. Farmor, farbröderna Kent och Caj, pappa och jag. Jag är den överkänsliga labradoren i familjen. Jag är alltid mitt i och till och med när jag är tyst tar jag upp mycket plats. Jag gör det inte med avsikt det är bara sån jag är. Vi fick se farfar en sista gång i kistan vid sjukhusets kapell och han såg så fridfull ut :’) Mitt hjärta värker. Sen körde vi i kortege till Oravais och stannade på kyrkbacken för att höra själaringningen och beskåda den vidunderligt vackra utsikten och den mindre vackra skulpturen?! Efteråt körde vi hemvia en sista gång med farfar och jag försökte att inte gråta alltför häftigt för jag kan inte riktigt sluta men det var så slutgiltigt. Och här kunde inte ens stål farmor hålla inne på gråten. Sen följde vi honom till kapellet och gick för att se var gravplatsen kommer att vara.

Farmor har inte börjat sörja ännu. Hon säger att hon har det mesta färdigt för att hon har förberett sig sen vi fick cancer beskedet för två år sedan. Men det har jag också och jag går sönder nu när det är verklighet. Hon sysselsätter sig frenetiskt med alla möjliga sysslor och ringer runt till alla släktingar och bekanta och förmedlar sorgebudet. Folk kommer förbi med blommor, kondoleans brev, kort, inbetalningar, ljus och kramar. Och farmor ilar vidare och planerar inför begravningen, inför minnesstunden och inför dagens måltider. Jag och pappa tittar genom psalmboken som jag indirekt ärvt av mommos bror (tack mobbo Pelle!) och hittar ett flertal passande psalmer och några som är sådana som allihopa kan.

Begravningen kommer att ske i stillhet i kretsen av de närmaste inkommande onsdag. Jag har beställt blommor från mig själv och mina syskon med respektive. Samt inhandlat och överlämnat en bok till fammo från dito. ”Ta dig tid att sörja”. Bäst som det var när hon sprang omkring som en höna blev jag bara så fruktansvärt ledsen och tårarna bara rann över alla bräddar men hon lämnar mig ingen ro med min sorg och saknad så jag gick ut på trappan och satt en stund så länge farmor febrilt letar efter telefonnummer och dylikt. Men inte ens där får jag vara utan hon kommer efter mig och frågar ”ere tungt?” och ber mig komma in för att min telefon ringer någonstans.

Jag hoppas att verkligheten hinner fatt henne och hon tar tag i sorgen och saknaden och den nya verkligheten för jag kunde verkligen behöva hennes sällskap, stöd och våra gemensamma minnen som tröst. Hon med ❤ Jag vill inte att hon stänger inne allt och blir bitter och småelak. För då orkar jag inte komma på besök alls lika ofta heller trots att hon är mig så innerligt kär.

Men faktum återstår, jag var nog mera faffas flicko ❤

Jag, Fanny och Faffa <3 Kusin Élins bild

Jag, Fanny och Faffa