Etikettarkiv: hälsa

min verkliga vardag

Standard

jag sörjer fortsättningsvis, ingen öBerraskning där inte. Mina känslor går ganska långt på sparlåga känns det som och jag känner ständigt av en liksom molande värk i hjärtat mitt. Botar mig själv med familj och vänner. Tid och frisk luft. Arbete och rutiner.

lite tvärtemot vad sambon önskade så ställde jag till med kalas på hans födelsedag för att få träffa lite folk och glädjas åt vardagligheterna 🙂 Då blev jag och han så glada i vårta hjärtan ❤ till present önskade vi vad som helst till kaffebordet och / eller frysen vilket var ett mycket lyckat och spännande koncept. Lite svårt med dukning i förväg men alldeles säkert en idé som kommer att upprepas. Det värsta med hela kalas grejen är när allihopa åkt hem igen, för då får jag sån ångest i mitt hjärta och känner mig övergiven i själen och anden och vill bara att allihopa ska stanna bara liiite längre. Bli hos mig. Är det för att jag har många syskon och är van med allt ståhej? Eller för att jag trivs så bra mitt i alltihopa? Eller för att vi träffas så sällan? Ich habe keine ahnung?! Kanske då en blandning av alltihopan.

Jag saknar farfar så jag vill skrika ut min sorg och riva mig i håret. Sen skrattar jag igen åt allt roligt vi haft! Så gråter jag så mina ögon flyter iväg och där emellan är jag som bortdomnad både i kroppen och själen.  Saknar så att ta en fika, berätta roliga historier, prata i telefon, bädda ner honom, låta honom krama mig och hämnas med att krama tillbaka, mäta våra händer mot varann och skratta när mina är så ”pjaso” jämfört med hans hehe, smida hemliga planer och smygöverraskningar för fammos del, bara vara tillsammans i tystnad och förnöjsamhet, fundera på hur Fanny har det, vad David pysslar med och vad man som jägare kan sysselsätta sig med den här årstiden, när vi bastat senast, vem som satt längst och i vilka temperaturer?? Sånt liksom. Jag och farmor fortsätter givetvis på denna tradition. Hon är farfar för mig nu och jag för henne. Eftersom vi tre hållit ihop så tajt de senaste åren så vet vi så bra hur vi fungerar och kan spegla vår saknad i varann. ❤ Det värmer oss båda.

Jag har inte heller berättat för farmor hela min hälsobild. Jag är inte sjuk heller det anser jag inte bara lite på den där paus sidan liksom. Det är inte hur man har det utan hur man tar det som vi säger på jobbet. Glädjande besked kan jag meddela i alla fall, jag har faktiskt haft lite mens här emellan!! 😀 Första på över ett och ett halvt år! 1 ½ år!! Jag e så ovan så det är nästan komiskt! Och jag blev så förvånad att jag måste gråta lite mera. Sen tokskrattade jag av lycka över att inte längre vara i pre-klimakteriet och skickade sms åt hälsogurun Taru och hon blev minst lika förvånad och glad som jag blev. Och jag är så fruktansvärt glad och tacksam över att hon aldrig berättar för mig i förväg hur hopplöst allting verkar med mina provsvar utan låter mig kämpa på, men sen kan jag ju ändå förstå från hennes svar och reaktioner på mina förbättringar att jag kämpar mot inte så roliga odds. Men jag är ju en fighter. Och jag har ju slitit som ett djur och gör ännu för att bli så hel som möjligt!! Skam den som ger sig. Farfar vore stolt över mig. Farmor är också glad över mitt jävlar anamma. För det mesta åtminstone.

Men jag trodde faktiskt att hon skulle riva öronen (eller hela huvudet) av mig för att jag har tatuerat mig mot hennes allra mest högljudda förmaningar. Men jag är ju ändå samma människa på insidan. Och nog kunde jag ha gjort mycket som varit värre?! 😉 hehe! Nej nu ska jag bege mig ut i min stenpark och fortsätta på projekt blomrabatt och eller stenröset eller min planerade stig eller sandområde eller myr-inventering…

nage nyheitär

Standard

Så vad är nu då nytt på Maria fronten kanske ni undrar?!

Tja jag har sagt upp en del kunder som blivit förnärmade och tagit det som ett personligt påhopp eller bara funnit sig och önskat mig lycka och hälsa i framtiden. Bland ungefär hälften av kunderna är jag tillsvidare sjukskriven. Dels för att de ska få vänja sig vid tanken på att jag kanske inte finns där alltid och dels för att ge mig lite tid att komma upp med vikarieförslag och dels för att jag bara inte orkar Förklara och Försvara mig hela tiden. Jag bemöts ofta av resonemanget också att jag kunde ge upp mina andra kunder men bli kvar hos just den här specifika personen i tidernas evighet! Men jag ämnar inte ha sådan skillnad på kunderna eftersom jag alltid ansett dem alla vara av lika värde. Dock kvarstår det faktum att på min lista över kvarvarande hushåll finns två stycken som jag inte alls vill bli av med, som ligger mig så nära hjärtat att jag blir nästan lite blödig till och med. Det är också såna där en gång per månad ställen, så jag undrar undrar om det inte kunde fungera?? Måste känna efter..

På hälsofronten första veckan med nya mediciner gick jag på övervarv i nästan två dygn innan jag kraschlandade och fick bli hemma från jobbet en dag för att sova. Gick från stirrig, yr med susande öron och sömnproblem till att sova stående och inte få ner maten för att jag inte orkade tugga ordentligt eller hinna svälja ner den innan jag gäspade och den ramlade ut. Intressant och spännande både för mig och min närmaste omgivning.. hehe!

Sen kom den där dagen när allting som hänt mig och som jag upplevt den senaste tiden så där rent emotionellt kom ikapp mig och jag började storgråta mitt i maten på jobbet! Alltså ungefär som de där manga figurerna på TV! Så det sprutar tårar så jag fick torka glasögonen på insidan till och med. Sen efter att ha diskuterat mycket öppet och ärligt med en av kunderna som hängt med ända från början om att jag för tillfället behöver vila och tänka [jag hade fixat vikarie också men det förslaget accepterades inte] fick jag en sådan utskällning för att jag kommer med såna nyheter på sån opassande tid så att kunden inte alls hann förbereda sig [med såna argument så säger det sig självt att alla tidpunkter är sådana tidpunkter…] så då orkade jag heller inte med längre utan grät så jag trodde att jag skulle dränka mig. Vi skildes åt som goda vänner och kunden ringde även följande dag för att höra hur det går för mig så inga problem där längre heller då att grubbla över. Men det tar musten ur mig lite granna. Det blev ju inte så här för att jag önskar ställa till förtret och försvåra kundernas vardag. Felet och ansvaret ligger hos mig, men jag är inte alls villig att betala ett så högt pris [min enenst enda hälsa] för att hålla alla nöjda. Känner mig som Muminmamman när hon försöker lära sig säga NEJ, det går bra ute i hängmattan när ingen hör på men inte när muminhuset är fullt av gäster och alla behöver en plats att sova på och en liten matbit. Helt irrelevant egentligen men jag ser det framför mig som det såg ut i serien.

Så de dåliga nyheterna för tillfället är väl svårigheter med att samordna ärenden, avsluta kundkontakter utan krig och ilska [tur att jag förstod att gardera mig redan från början tvärtemot vad alla sa och vägra skriva kontrakt som hade varit svåra att slingra sig ur nu], försöka lyssna till min kropp och vila så mycket jag behöver vilket är nästan hela tiden känns det som och att sluta boka in en massa program och aktiviteter bara för att det finns lediga luckor i almanackan.

Men då återstår de GLÄDJANDE nyheterna!! Sen mitt  besök hos Taru i Seinäjoki har jag

  • aktivt varit mer ledig
  • tackat nej till flera kundförfrågningar om fönster, påskstädningar och så vidare
  • gått upp i vikt!! Bästa på länge! Från rekordlåga 49,5 till 53,5 kg! Det är mer än vad jag vägt de senaste två åren 😀 Glad!
  • när jag jobbat och fått upp värmen har jag svettats! Och i bastun så det till och med rann om mig så sambon blev så förvånad att han tänkte ta ett foto för att ha som bildbevis! hehe!
  • mitt humör är jämnare och jag känner mig positivt inställd till framtiden oavsett hur den utvecklar sig 🙂

Allra mest nu känner jag att jag är i grund och botten så hjärtligt tacksam att detta drabbar just mig som är en sådan som inte ger upp. Jag är också stolt över mig själv över det faktum att trots att alternativet har korsat mina tankar både en och flera gånger så har jag ändå inte bara lagt mig ner på golvet och inväntat döden. Jag har heller inte aktivt letat efter syndabockar och orsaker till vad som är orsakerna till hela den här rumban utan istället försökt böja mitt huvud och varit ödmjuk och tacksam för att det inte är värre än vad det är och som jag tidigare nämnde att det är jag som drabbats och inte någon av mina närmaste. Tänk att stå vid sidan av och betrakta hur en annan människa mår illa och kämpar men inte vet mot vad?!

Så jag säger ärligt och glatt Tack för ett stabilt humör, bättre hälsa och nära och kära som finns här och där för mig ❤ ❤ Kramar på er!

lixom lite utbrändad (igen…)

Standard

Jag bara springer och springer och har så vansinnes jättebråttom och vilar aldrig så att jag inte behöver tänka eller känna eller uppleva att mina känslor hinner ikapp mig eller låter min stackars kropp och knopp vila. Varför? Vete fan!? (ursäkta språkbruket) antagligen för att jag är rädd för mina känslor men på samma gång ändå inte. Kanske jag på nåt vis inte vågar lita på att min omgivning och mina närmaste stöder mig och håller mig varm och trygg. Kanske det mest ändå är en rest av mitt heltokiga kontrollbehov. Det tror jag egentligen mest på nu när jag tänker efter. Men nu är mina energi nivåer på noll. När jag kommer hem från jobbet vill jag låsa in mig på toaletten och gråta ”utan” anledning, vill mest vara ensam och vila huvudet. Har blivit mer känslig för ljud och ljus och får lättare huvudvärk. Tappar kollen om jag ska hålla reda på flera saker eller ärenden på en dag och måste då skriva listor som jag följer annars uppstår total förvirring och jag bara lämnar stående och känner panik och ångest. Exempel fredagslistan: Jobba – biblioteket lämna in en bok, låna nån till – banken växla in spargrisen – handla blomkål å näsdukar[viktigt skriv upp varorna på lapp gärna i någorlunda rätt ordning för det räcker så länge att leta sig fram och tillbaka annars. viktigt 2 handla bara i bekanta affärer där jag hittar] – hem vila & ta en dusch – när sambon kommer hem Fika (fredagstradition vi har, försöker ha, när båda kommit hem på fredageftermiddag, eller så träffas vi på stan, och dricker en kaffekopp tillsammans)…

Liksom detsamma att jag måste ha sån ordning på vårt hem, på alla prylar och kläder och mat för ett mindre krig och städar och torkar, gnor och skurar så mina händer blöder och tårar och svetten rinner. För när jag inte har någon chans att påverka i riktiga världen så måste jag ta tillbaka lite makt? Varför kan jag inte bara tro att allt går bra? Det är väl de där känslorna igen som jag undviker. Så tror jag också att jag i brist på bättre metoder att hantera allehanda kriser bara efterapar beteenden från min uppväxt och närmaste omgivning. Sånt jag ser nu är till exempel att jag springer undan (flyr), kompenserar slätar över och förtränger, dränker mig själv i allehanda sysslor, straffar mig själv och min kropp för jag är inte värd att ha det bra? avundas andra deras lyckliga vardag (ytan som syns utåt i varje fall) trots att jag vet att bitterhet är det värsta som en människa kan utsätta sig själv och sin omgivning för. Det äter upp en inifrån. aja baja!

Mitt senaste besök hos The Guru, Taru, gav mig ett själsligt kok stryk för att jag ignorerar allt jag ser och hör som min kropp berättar, skriker och ropar om. Samt en riktig kalldusch i vad gäller hälsofakta när jag äntligen ser och verkligen SER provsvaren svart på vitt, diagram, kurvor, normalvärdena och mina värden… Och nu säger min finaste, ärligaste coach det jag tydligen inte hörde alla andra gånger hon sagt det till mig, ”sun pitäis tehä töitä joka päivä että me saataisimme nä sun arvot nousemaan. Ja tämä kyllä kestää aikaa ja vaivaa.” Omahan on vika ja tilanne on nyt näin är uttryck vi ofta använder också för att fokusera på nuet och ta sitt ansvar inte söka efter någon eller något att beskylla för läget. Jag ska vara nu-fixerad, inte bitter eller i framtiden, utan fokuserad på nuet och mig själv i första hand sen först resten av världen. Så har jag också tagit i beaktande nu att mitt yrkesval (städa städa varje fredag) för tillfället (och de senaste två åren) faktiskt är alltför fysiskt betungande för min kropp med tanke på stressnivån i systemet! Så i framtiden hägrar bransch byte trots att jag egentligen trivs bra med att putsa och feja.. åtminstone för ett tag behöver jag mer lugn..

Så vad jag fick att ta till mig nu är detta då. SLUTA STRESSA och tänka mera aktivt hela tiden på återhämtning, rekreation, sociala kontakter, psykiskt välmående, bejaka alla känslor, låta saker vara, boka in tid i kalendern när jag:
1) sitter stilla
2) gör ingenting
3) mediterar (tömmer hjärnan på allt en stund åtminstone)
4) minskar på måsten (delegerar uppgifter, ransonerar uppgifter och göromål över längre tidsperioder)
5) tankar energi och kärlek (träffa släkt och vänner, ta upp hobbyer och intressen [läsa! måla! pyssla!] motionera försiktigt och långsamt.

Och varför tror vi att det ska fungera den här gången när det inte gjort det innan? För annars har jag tre alternativ att invänta ett eller alla av:
1) Gå i väggen och bli liggande totalt oförmögen till något alls
2) organsvikt (i mitt fall troligtvis sköldkörteln, binjurarna, gallan eller levern eller kanske flera av dem de samverkar ju)
3) min kropp går in i klimakteriet i förväg, typ på en gång.

Det sista skrämde mig så jag ville gråta, mina hormonnivåer för tillfället är samma som en 50-årings! Så jag är i förstadiet till klimakteriet vid 29 och ½ års ålder! Bara för att jag är en överkänslig prestationsmänniska med duktighetskomplex och ett starkt kontrollbehov. Mitt hjärta blöder och gråter. Varför och hur har det blivit så här illa? Är det för att jag inte kan hantera farfars cancer, att mamma är som en skugga, mormors elakheter eller helt enkelt för att jag inte vågar låta mig själv vara svag och lita på att jag klarar av det och faktiskt har stöd i min omgivning??

Så nu har jag sjukskrivit mig som företagare åtminstone i april månad, börjat en ny medicinkur, vilar i arbetsrutinerna på fasta jobbet (som jag ansökt om och blivit beviljad) så  länge jag orkar med det, försöker träffa mycket människor för att det ger mig energi och samtidigt försöker jag tänka på återhämtningen och att göra ingenting. Det som är svårast är att jag har (och samtidigt inte) dåligt samvete för att det känns som att jag på sätt och vis sviker mina kunder trots att jag helt enkelt inte orkar hjälpa dem nu. Kan inte äta kakan och ha den kvar. Humöret ändå förvånansvärt stabilt. Ett skrämmande lugn visserligen men jag är nog inte deppad utan liksom bara utmattad. Så nu vilar jag vidare. Dags att försöka prioritera rätt nu äntligen va?!

hoppsan nicht so gut :S

Standard

Farfar sa i förra måndags till mig att jag ser friskare ut än på länge och att jag minsann lagt på mig lite vikt! 🙂 Döm om min förvåning då när jag äntligen kom ihåg att köpa hem batteri till badrumsvågen och den säger att jag slarvat bort ett och ett halvt kilogram nånstans! Blir lite ledsen. -.-

Liikaa s’ressiä

Standard

Har fått backa några steg med magen och matvanorna. Blir alltför lätt stressad och har vissa sömnsvårigheter. IGEN. Men det är ju bra att min kropp talar klarspråk när jag igen vill mer (mycket mer) än jag orkar med.

Så tillbaka till början då.

Minska på stress.
Tre måltider per dygn.
Tre liter vatten i dygnet. Dock inte en timme innan eller en timme efter eller annars heller i samband med maten.
Glykemisk Belastning tio eller under.
Förenkla måltiderna. Så få komponenter som möjligt och så finfördelat som möjligt.
Motion i måttliga mängder. Så att det är bra för systemet och nattsömnen men inte stressar sköldkörteln och nöter upp mina energi-reserver.
Därtill vila minst åtta timmar per natt helst mera.
Samma tider och rutiner varje dag.
Fortfarande inget socker, jäst, gluten, nötter, ägg, mandel, mjölk, soja, rött kött eller E-ämnen.

Så om jag mellan varven verkar vara trött och disträ och kanske till och med lite ledsen så är det på grund av detta.

Please bear with me ❤

Änglar visst finns dom!

Änglar visst finns dom!

God fortsättning

Standard
Långkalsonger! Å julstrumpor! å lika stark som Hulken...

Långkalsonger! Å julstrumpor! å lika stark som Hulken…

Eftersom jag har problem med att jag behöver ha ordning omkring mig hela tiden så vill jag bjuda på en bild mitt mellan flera julfiranden när det fanns tid till att byta kläder, sminka sig lite grann, släcka alla ljus och pussa på hunden lite i förbifarten…

Det mest utmärkande med mig med år 2013 är att jag gått från en handfull tabletter vid varje måltid till att kunna äta till och med mellis UTAN piller! Heja mej! Har också hållits på samma kilogram ungefär hela året. Stresshantering övar jag fortfarande på. Tidsprioriteringar ger mig fortfarande huvudvärk och dåligt samvete men det övar jag mig på hela tiden. Och efter ett år helt utan mens och övriga hormoner tackar jag min lyckliga stjärna och alla andra som bryr sig och speciellt TACK till min hjärtegoda och förstående sambo, mitt eget goda humör, kämpaglöd och osvikliga livsglädje!

Som belöning fick jag av firman ett presentkort till simhallen och hoppas kunna förhöja min kondis och samtidigt rensa skallen lite. Har redan påbörjat simmandet med 17 varv i bassängen innan jag förvandlades till en broiler (rörde mig lite så och blev kall och knottrig) då gick jag i bastun och kastade bad och skrattade som en karl (hö, hö, hö).

Återkommer längre fram med övriga höjdpunkter från året.

GOD OCH HÄLSOSAM FORTSÄTTNING PÅ DET NYA ÅRET!