mitt(vårt) tal(brev) till(om/för/åt) Faffa <3

Standard

På minnesstunden i samband med faffas begravning onsdagen den 28 maj [på systerdotterns Almas namnsdag) höll jag ett tal på ordet fritt. Det var och är det svåraste, finaste och mest självklara jag någonsin gjort. Ärligt och uppriktigt faktiskt. Sorgen (och saknaden) efter farfars bortgång har gett mitt liv lite mörkare kanter och ett annat perspektiv på tillvaron. Den har också gett mig ett nytt djup, en stabilare grund, en större omtanke och en tacksamhet som osvikligt kommer att följa mig genom livet. Jag har vuxit och fått en ny roll i familjen. Eller kanske den gamla men mer självklar, trygg och varm.

Analysera som Ni finner bäst, eller känn Er fram, detta är ur djupet av mitt hjärta, en allas vår uttalade röst, som tröst, fylld av saknad, färgad av tacksamhet och till brädden och över, fylld av innerlig kärlek:

Tack och sov gott Faffa

Vår stora saknad efter vår livskamrat, pappa, farfar, morfarsfar, farfarsfar och goda vän Runar saknar gränser i detta nu. Sorgen känns stundvis nattsvart, svår och ångestfylld för att igen som i vågor glida undan och låta de ljusa, skrattfyllda, lyckliga stunderna skina igenom. Att sorgen är så stor och stundvis bedövande beror på att Runar var oss så oändligt kär. Jag ser vår sorg efter farfar Runar som en stor, grå varm kram. En sådan där riktig faffa kram så att luften går ur en, det knakar i revbenen och fötterna lyfter från marken! Jag känner mig innesluten i en stor värme och kärlek och trots att saknaden är stor är tacksamheten större.

Vi saknar dig farfar för allt du var och allt du gjorde. Hur du lät oss delta i livets alla skeden och hur du fick oss att känna oss och hur du gladde dig åt de små sakerna i livet. Aldrig hade du så bråttom i arbetslivet eller jordbruket att du inte hann växla några ord med såväl goda bekanta, släktingar och för dig nya bekantskaper. Du var en godhjärtad man som var lätt att tycka om och du ställde aldrig till med något större väsen över din person. Genom min och mina syskons uppväxt har du och farmor varit en fast punkt och en trygghet i en något turbulent värld. Att få komma hem till faffa och fammos var och är som att komma hem! Där är man alltid välkommen och det finns tid för en pratstund, en fikapaus, en matbit, en trevlig hjärtevärmande samvaro eller att få sitta still och bara vara.

Sedan vi fick beskedet om din sjukdom för ungefär två år sedan har vi alla i familjen och även i bekantskapskretsen ställt upp och hjälpt till på alla tänkbara vis. Vi har besökt er, sprungit ärenden, hjälpt till med vardags sysslorna, funnits där att prata med, varit ett stöd vid sidan av alla sjukhusbesök och nu i omvänd ordning varit dem som bringar ordning i världen. Vi har firat högtider och kalas på sådana sätt att vi alla kunnat vara närvarande i mån av möjlighet och under de, tack och lov, korta perioder som du tillbringade på sjukhuset tog vi istället med kalaset till dig.

Under mitt sista besök när du ännu var hemma talade vi om saker vi är tacksamma för. Jag tackade för att jag har fått och får ha så fina människor i mitt liv som dig och farmor. Du tackade för att vi ungdomar, släkten och bekanta tar sig tid att komma och titta till er gamlingar, var och en efter egen förmåga. Den som har tid stannar lite längre och att den som har bråttom ändå tar sig tid att dyka in en kort stund och säga hej. Du gladde dig också åt att ha möjligheten att ringa oss barn och barnbarn och ha lite koll på vad som händer i våra liv när vi inte är hos er. ”Hejm elo bort?” var det första vi fick höra när vi lyfte luren och vi pratade om lite vardagligheter och fortsatte sedan med det vi höll på med på respektive håll. Innan du skulle in på provtagningar till sjukhuset ringde vi varandra och jag önskade en gång att jag haft möjlighet att komma med och hålla handen och du svarade att det skulle du också ha önskat men att ”he vart så de nu”. Det kännetecknade ditt sätt att vara, du grämde dig inte över saker eller var bitter över något, utan tog dagen som den kom och uppskattade alla ljusglimtar.

Stoiskt bar du din sjukdom och smärtorna som kom med den. Vi hörde dig aldrig klaga i någon större mån utan du var glad och tacksam in till slutet. Vi kommer aldrig att glömma dig faffa utan bär dig med oss genom livet som ett stort, varmt och älskat minne!

Du var och är oss så innerligt älskad farfar Runar.

Sov gott!

PS. Vi tar hand om farmor nu, med all vår kärlek.

Annonser

Ett svar »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s