jag kan inte för mitt liv

Standard

förstå hur jag ska klara mig igenom det här. Jag vet att det första året är värst, man ska igenom alla högtider och bemärkelsedagar etc. Men saknaden är så stor att jag går sönder inombords. Samtidigt känner jag också att den fulla vidden av vår förlust ännu inte helt landat hos mig. Jag lever inte i förnekelse. Jag vet att faffa somnat in och att han ej lider mer. Jag är inte bitter eller ältar det hela. Jag insåg redan för två år sedan hur förgängligt allting är och har försökt att vara närvarande för såväl honom som för farmor. Jag har glatt mig och gläder mig fortsättningsvis över alla våra gemensamma stunder. Att bara kunna vara tillsammans ❤

Idag hämtade vi hem farfar vår från Vasa. Farmor, farbröderna Kent och Caj, pappa och jag. Jag är den överkänsliga labradoren i familjen. Jag är alltid mitt i och till och med när jag är tyst tar jag upp mycket plats. Jag gör det inte med avsikt det är bara sån jag är. Vi fick se farfar en sista gång i kistan vid sjukhusets kapell och han såg så fridfull ut :’) Mitt hjärta värker. Sen körde vi i kortege till Oravais och stannade på kyrkbacken för att höra själaringningen och beskåda den vidunderligt vackra utsikten och den mindre vackra skulpturen?! Efteråt körde vi hemvia en sista gång med farfar och jag försökte att inte gråta alltför häftigt för jag kan inte riktigt sluta men det var så slutgiltigt. Och här kunde inte ens stål farmor hålla inne på gråten. Sen följde vi honom till kapellet och gick för att se var gravplatsen kommer att vara.

Farmor har inte börjat sörja ännu. Hon säger att hon har det mesta färdigt för att hon har förberett sig sen vi fick cancer beskedet för två år sedan. Men det har jag också och jag går sönder nu när det är verklighet. Hon sysselsätter sig frenetiskt med alla möjliga sysslor och ringer runt till alla släktingar och bekanta och förmedlar sorgebudet. Folk kommer förbi med blommor, kondoleans brev, kort, inbetalningar, ljus och kramar. Och farmor ilar vidare och planerar inför begravningen, inför minnesstunden och inför dagens måltider. Jag och pappa tittar genom psalmboken som jag indirekt ärvt av mommos bror (tack mobbo Pelle!) och hittar ett flertal passande psalmer och några som är sådana som allihopa kan.

Begravningen kommer att ske i stillhet i kretsen av de närmaste inkommande onsdag. Jag har beställt blommor från mig själv och mina syskon med respektive. Samt inhandlat och överlämnat en bok till fammo från dito. ”Ta dig tid att sörja”. Bäst som det var när hon sprang omkring som en höna blev jag bara så fruktansvärt ledsen och tårarna bara rann över alla bräddar men hon lämnar mig ingen ro med min sorg och saknad så jag gick ut på trappan och satt en stund så länge farmor febrilt letar efter telefonnummer och dylikt. Men inte ens där får jag vara utan hon kommer efter mig och frågar ”ere tungt?” och ber mig komma in för att min telefon ringer någonstans.

Jag hoppas att verkligheten hinner fatt henne och hon tar tag i sorgen och saknaden och den nya verkligheten för jag kunde verkligen behöva hennes sällskap, stöd och våra gemensamma minnen som tröst. Hon med ❤ Jag vill inte att hon stänger inne allt och blir bitter och småelak. För då orkar jag inte komma på besök alls lika ofta heller trots att hon är mig så innerligt kär.

Men faktum återstår, jag var nog mera faffas flicko ❤

Jag, Fanny och Faffa <3 Kusin Élins bild

Jag, Fanny och Faffa

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s