Nå nyt ollaan taas lattialla kiinni. Maton päällä mut kuitenkin

Standard

Minä ja kaikki mun ambitiot. Kaikkea mä haluan! Mun on vaan pakko yrittää! Näyttää niin hauskalta! Haluan olla niin helvetin avulias, kiltti, kohtelias ja rakastavainen että mä koko ajan unohdan se mikä on tärkeintä! Minä. Se on koko ajan minusta kiinni. Miksi mun on niin vaikea ymmärtää sitä? Tänään kuin puhuin äitini kanssa mä huomasin että hän antoi mulle takaisin prikulleen se sama lause mikä mä antoi hänelle pari vuotta sitten ja hän sanoi se sitä lailla että mä ymmärsin että se ihminen joka mä olin ennen olen vielä ja samalla ei.

”Den viktigaste personen i ditt liv är Du.”

Could one ever really let oneself grasp the truth, that you always carry all the aswers within you? You just need to shut the hell up so you have the possibility to hear the whispers and feel the hunches. To welcome a change you always have to bid farewell to something or someone. Like the saying, you can’t have the cake AND eat it. All goodbyes hurts but if you’re afraid of changes you can’t move forward now can you?! True so true. And having been on the bottom some time(s) before I have a shorter way to get there than most people. I could describe it like others go through quicksand and slowly sufficate there own will to live. I just stand at the top of the staircase and singelhandily grab myself by the hair and toss myself down. Again and again. So as Taru asked me when I talked to her: ”WHAT are you running from?” or is it running to?

IMG_7726

Jag vet inte men här sitter jag nu hemma med feber och kliddiga öron (jag vet farmor det är inget riktigt ord det heter klibbigt eller kletigt men detta beskriver bättre hur det känns) och är sjukskriven i två dagar och har helgen helgad för VILA. Så idag har jag varit långsam och ovanlig. Jag har vattnat blommorna och gått omkring med tredubbla kläder och skinnmössan inomhus för att det var så kallt att jag bara skallrade tänder och bet mig i läppen och i tungan… Så har jag tittat på två avsnitt av Emmerdale, halva Holby city, maailman vaarallisemmat eläimet, suomen parhaat biisit och två minuter på OS. Tupplur på soffan och läst i en bra bok. Ringt runt och avbokat (eller ombokat) mig till diverse uppdrag. Hotat mig själv med stekspade när jag inte vilar och endast fått lov att om jag gör något så måste (aja baja inte använda det fula m-ordet utan får, kan eller vill) det vara sådant som är utan dead-line och som man kan göra stillasittande. Som Evighets Pusslet! Det är så nära färdigt!! Två års projekt men inga paineita kanske till sommaren? Bra så. Nu ska jag läsa ÖT på matbordet så att jag får en massa trycksvärta på nästan nya ljusa vaxduken. Men det går bort med suddgummi eller vita stickade tröjor. hehe!

Optimist javisst! Lugnare också men inte trist. [allt som rimmar e sant!]

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s