insikter

Standard

Det här med mindfulness är intressant. Stundvis betungande och gnagande och sen igen bara som stenar som faller från mitt hjärta. Eller pusselbitar som faller på plats och Aha- upplevelser på löpande band? De klara stunderna sker mestadels mitt i natten när jag borde sova för att orka, men istället plötsligt ser allt glasklart och vaknar med ett PLINK i huvudet och kan typ inte somna om. Men det är ju då när jag sover som jag tillåter mitt undermedvetna att bearbeta både nyare och äldre upplevelser som bubblar omkring där inne så det är ju då jag också kan ”tvingas” att inse att jag har alla svaren inom mig. Ingen har mer skuld eller lön för mödan. Vi är alla slavar under vårt förgångna. Men vi är också alla fria själar med lika stort värde som vem som helst annan?! Och faktum är att i nattens mörka mjuka tystnad finns det utrymme att om så bara för sig själv vädra de åsikter som ens inre serverar en, sånt som kan vara lite svårt att ta till sig, verklighetsfrämmande, skrämmande, hjärtskärande sorgligt eller glädjande insikter, kärlek som fyller hela världen och ett hopp så starkt att man kan ta itu med vad som helst genast!

Jag tror att nästan alla barn vill försöka undvika de fällor och fallgropar man själv upplever att man hamnat i som liten av välmenande föräldrar som trots allt för det mesta gjort vad de kunnat av situationen. Som i att undvika göra om gamla misstag eller helt enkelt att man som vuxen blir sin egen drömförälder man själv velat ha som barn. Låter det bekant? Det där man aldrig fick eller kunde göra så vill man se till att ens egna barn eller man själv ska få tillfälle till så fort tillfälle ges för det är jag/ barnen värda. Och visst är vi det 🙂 men bortsett från de gåvorna och möjligheterna man serverar sig själv eller andra så återstår det faktum att man i övrigt delar med sig av den invanda verkligheten. Problemet ligger väl då i att man kan inte bara plocka ut det som är bra. Och hur vet du att det är bra om du inget har att jämföra med? För hur man än gör och hur man än anstränger sig och värjer sig och planerar, försöker och sliter i sitt anletes svett så tenderar man ändå att upprepa sina föräldrars version på verkligheten. Eller om du är adopterad eller fosterbarn så hävdar jag fortfarande att det inte är blodet och ditt ursprung som avgör vem du är UTAN din uppväxt! Din vardag, din verklighet, din närmsta familj! Det är de som gör dig till den du är, den du blir. Det du för vidare. Det är vad jag tror. För egentligen, när man inte har kapacitet eller bara liksom saknar förmåga att se det hela utifrån så märker man ju inte heller att man i brist på ögonöppnande upplevelser eller utomstående lyckosparkar eller olyckor bara upprepar historien!

Ja ja säg mig då att jag är helt ute och cyklar. Men bara genom att försöka amatör-analysera min egen situation och familj ser jag faktiskt många tecken på att just dessa fenomen är mera regler än undantag. Vissa huvuddrag går vidare från generation till generation. Man bygger vidare på sin egen verkliga verklighet. Inte i allt som i det stora hela men i vissa utmärkande drag. På samma vis så vidhåller jag att trots att alla människor verkar mer eller mindre ha favoritpersoner och föräldrar har favoritbarn på samma sätt som barn har favoritföräldrar så bör verkligheten och dess närmaste figurer ändå vara rättvisa, principfasta, närvarande, kärleksfulla, omhändertagande och inlärningsinriktade.

Så om man har föräldrar som aldrig är hemma för att de jobbar hela tiden så är det inte enbart förälderns fel att denne inte är närvarande. Man behöver pengarna för att kunna klara uppehället med boende, mat och räkningar. Samtidigt som man kanske fått med sig den bilden hemifrån att man inte är någon utan sitt jobb?! För att ens egna föräldrar alltid jobbat med både ditt och datt hela tiden. Att den verkligheten inte finns, den utan jobb, utan allting går att mäta i arbetstimmar. Arbetstimmarna är de timmar när man inte sover eller slänger in mat för att orka jobba lite till. Så genom att upprepa historien av tvång eller vana så ärver man på samma gång den verkligheten till sina barn.

Är man osäker på sig själv och rädd för vad andra ska tycka och tänka hela tiden samtidigt som man till varje pris vill att allt ska fungera felfritt så tenderar man att bli en så kallad curling förälder som sopar banan och serverar barnen allting redan innan de bett om det. Här tenderar även föräldern att truga på sina barn sina egna drömmar och brustna förhoppningar. Barnen lär sig inte hantera besvikelser, verkligheten som den verkligen är, eller ens att utveckla en sund tilltro till sig själv till att man både kan och klarar av både det ena och det andra. Osäkerheten ärvs vidare och plötsligt så finns det rätt många individer som tvivlar på sig själva och inte på något riktigt vis kan finna sig en roll i det här så kallade livet.

Så nu när mormor nästan slutat behandla oss barnbarn som oäktingar eftersom vår far inte var/ är god nog för hennes dotter (som är adopterad för att mormor och morfar inte kunde få barn) mormor har vad jag tror alltid känt sig skyldig för att hon är vid liv trots att flera av hennes syskon dog unga, pappa är mera ledig nu för tiden så att man hinner träffa honom och försöka skapa sig en form av pappa-barn-relation till han, mamma har rymt till Sverige till sin nya pojkvän (som dök upp som från ingenstans!) utan att meddela hur hon tänkt det med de praktiska arrangemangen eller ens hurudana planer hon har, jag och mina syskon har våra egna versioner på verkligheten och klarar oss efter bästa förmåga och vi har ändå alla någon form av relation till varandra och vet att vi finns där när de andra behöver oss.

Så jag känner att allting egentligen bara upprepar sig men på samma gång känns det som om någon ruskar om i nystanet så att garnändarna börjar viras upp från andra hållet och nystanet blir runt och fint men inte det samma som det var innan.

Inte för att döma utan för att se. Inte för att göra ogjort utan för att stanna upp och sen gå vidare. Inte för att hata utan för att förlåta och låta leva.

”He who does not learn from the past is condemned to repeat it”

Annonser

»

  1. Jaa-a, he no myki ti funder hede om du jo e på natte!! 🙂 Ne, men ja ha no börja funder, ja läser hade boken din nu om barndomen. Men int kombe ja fram ti na, ja har ett väldit trasslit nystan i mitt hövo nu just 😦 Å ja får it tag i na ändar ti böri nyst upp. Hede va väl bra formulera? 🙂

    • Jag e mest glad åt he att jag kom fram till att ja e så nöjd na lejs me liive 🙂 å glad i min kärlek till livet och alla ❤

      He känns å så bra att kuna släpp he mesta åv he de "tenk åm…" å int funder på vem såm ha feil å vem såm ha jort va eldä sagt na elä toki. Utan istelli ba tenk på vilken roll man sjölv spelar i alla relationer till andra och vad man själv kan jö fö at föbetär situasjoone som int e så bra.

      Åså såm e star i boken så he man behöver men int altjemt kan få hejmifrån kan man få aadär stans ifrån å he er int na fejl me he.

      Jag finns alltid här för dig/ er älsklingen / -arna ❤ oavsett vad

      du e no rama ti fårmuler de tu å! Ja e stolt 😀

  2. Ingen kan förstå hur er uppväxt har varit, men tänk, ni alla har blivit till något bra. Det är tack vare er själva. Jag älskar er och Matias över hela mitt hjärta och jag är så glad att få vara en i familjen.

    • Alla har vi våra spöken i garderoben men man behöver ju inte låta dem styra och ställa. Och utan motgångar finns det ingen som är. Så länge vi gör vårt bästa och inser att vi inte är mer än vanliga människor så går allting nog vägen 🙂

      Älskar dig med allra sötaste snälla Linnéa ❤ du e en av oss! Kram! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s